diaryfrommyheart

vissa dagar känns lättare. Som idag det känns bara lite enklare, som att det snart är dax. Dagen är inte för långt borta tills det blir våran tur att vänta barn.

Ibland förstår jag inte hur andra människor tänker. Jag chattade med en vännina häromdagen och hon frågade hur allt var och så, jag tog mod till mig och skrev att det känndes väldigt jobbigt med våran barnlösa situastion och att väntan på besöken med läkarna och behandlingarna känns alldeles för långt bort. Till svar fick jag: Ja vad jobbigt men vad kul med smått.

Jag är totalt förvirrad för jag tycker inte alls det finns något positivt med det hela för det kommer ju helt enkelt inget "smått", det var ju där det hela var jobbigt. Det känns som att de runt om oss inte förstår överhuvudtaget, folk frågar ständigt då vi ska ha barn och att vi måste säga till då vi är gravida. Det skär i mig. Då min sambos föräldraras bekanta frågar är det inte dax snart? Jag står och skäms, fast jag egentligen vet att det inte finns något att skämmas över men ändå så skäms jag medans jag ler och nickar och låtsas om som ingenting.

Det är ganska sjukt egentligen. Även fast jag inte är gravid och vi inte har någon anning om när vi kommer blir det (om vi någonsin blir det) så har vi en plan för hur vi ska göra med barnrummet. Det kanske är fel? För det kanske ger massa hopp och i längden kanske det är mer negativt än positivt. Men jag vill hoppas, och längta efter att göra om vårat datarum till barnrum. Vi har till och med namn, fånigt va? Ett namn till något som inte finns. Namn till en dröm som kanske inte ens bli sann. Ibland känner man sig rätt fånig faktiskt, ska man skratta eller gråta?

I går slog tanken mig att det är mig det hänger på. När vi får våran spermadonation så är det min kropp som ska "göra jobbet". Jag känner oerhörd press för tänk i fall jag inte skulle bli gravid eller om jag skulle få misfall. För vem vet, jag kanske inte kan bli med barn. även om det hela inte kommer hända i morgon så slår tanken mig, som en påminelse för framtiden. Och jag är rädd. Väldigt rädd. Det känns som att alla räknar med mig och jag är rädd att misslyckas. Ibland är det bara för svårt.