vissa dagar känns lättare. Som idag det känns bara lite enklare, som att det snart är dax. Dagen är inte för långt borta tills det blir våran tur att vänta barn.

Ibland förstår jag inte hur andra människor tänker. Jag chattade med en vännina häromdagen och hon frågade hur allt var och så, jag tog mod till mig och skrev att det känndes väldigt jobbigt med våran barnlösa situastion och att väntan på besöken med läkarna och behandlingarna känns alldeles för långt bort. Till svar fick jag: Ja vad jobbigt men vad kul med smått.

Jag är totalt förvirrad för jag tycker inte alls det finns något positivt med det hela för det kommer ju helt enkelt inget "smått", det var ju där det hela var jobbigt. Det känns som att de runt om oss inte förstår överhuvudtaget, folk frågar ständigt då vi ska ha barn och att vi måste säga till då vi är gravida. Det skär i mig. Då min sambos föräldraras bekanta frågar är det inte dax snart? Jag står och skäms, fast jag egentligen vet att det inte finns något att skämmas över men ändå så skäms jag medans jag ler och nickar och låtsas om som ingenting.

Det är ganska sjukt egentligen. Även fast jag inte är gravid och vi inte har någon anning om när vi kommer blir det (om vi någonsin blir det) så har vi en plan för hur vi ska göra med barnrummet. Det kanske är fel? För det kanske ger massa hopp och i längden kanske det är mer negativt än positivt. Men jag vill hoppas, och längta efter att göra om vårat datarum till barnrum. Vi har till och med namn, fånigt va? Ett namn till något som inte finns. Namn till en dröm som kanske inte ens bli sann. Ibland känner man sig rätt fånig faktiskt, ska man skratta eller gråta?

I går slog tanken mig att det är mig det hänger på. När vi får våran spermadonation så är det min kropp som ska "göra jobbet". Jag känner oerhörd press för tänk i fall jag inte skulle bli gravid eller om jag skulle få misfall. För vem vet, jag kanske inte kan bli med barn. även om det hela inte kommer hända i morgon så slår tanken mig, som en påminelse för framtiden. Och jag är rädd. Väldigt rädd. Det känns som att alla räknar med mig och jag är rädd att misslyckas. Ibland är det bara för svårt.

Sveriges nyaste folksjukdom "ofrivillig barnlöshet" drabbar ca 15% av alla par i Sverige, jag och min partner är en av dessa. I denna blogg får ni följa våra liv och ständiga kamp för att få ett barn. Från början till slutet. Även fast jag och min partner är en bit på vägen så minns jag första mötet med läkarna och då jag förstod att vi inte kunde få barn. Alla dessa händelser kommer jag att berätta om, för er. Jag skulle ha velat att det fanns någon där ute som förstog hur jobbigt det egentligen är att kämpa hela tiden och därför startar jag denna blogg. För att alla ni där ute som sitter i samma båt fortsätter att kämpa fast det är så svårt och det känns hopplöst. Och jag ska fortsätta kämpa. Det här är min historia.

Innan jag träffade min partner så tänkte jag aldrig mig själv som mamma. Jag hade ingen som helst tanke på att bli mamma eller att längta efter det, men så träffade jag honom. Mannen med stort D. Min stora kärlek. Livet lekte, känslorna rusade i kroppen och jag visste att han var den människan jag ville dela resten av mitt liv med. Vi flyttade i hop efter ett par månader och vårat liv tillsammans kunde inte vara bättre. Tidigt i vårat förhållande visste vi att vi hade problem att bli gravid men jag ignorerade och hoppades ändå. Jag tyckte vi skulle kämpa på och jag tänkte att det kanske går, till slut. Men nej, som jag redan visste var det omöjligt. Jag minns vid ett tillfälle då hade min menstration kommit lite senare än vanligt och jag hoppades på att vara gravid och gjorde ett test. Jag tänkte att det var bäst att göra ett test i fall det hade blivit ett mirakel och det oförkomliga bara hände. Men som ni förstår så var testet negativit.

En sommarkväll var vi bortbjudna till min partners arbetarkamrat. Vi snackade hela kvällen och tog en drink eller två. I allt detta så började vi prata om våran situastion. Under den kvällen grät jag, för det var då jag förstog att det verkligen inte gick. Att jag var tvungen att möta sanningen. Det gick inte.