Första inlägget
Sveriges nyaste folksjukdom "ofrivillig barnlöshet" drabbar ca 15% av alla par i Sverige, jag och min partner är en av dessa. I denna blogg får ni följa våra liv och ständiga kamp för att få ett barn. Från början till slutet. Även fast jag och min partner är en bit på vägen så minns jag första mötet med läkarna och då jag förstod att vi inte kunde få barn. Alla dessa händelser kommer jag att berätta om, för er. Jag skulle ha velat att det fanns någon där ute som förstog hur jobbigt det egentligen är att kämpa hela tiden och därför startar jag denna blogg. För att alla ni där ute som sitter i samma båt fortsätter att kämpa fast det är så svårt och det känns hopplöst. Och jag ska fortsätta kämpa. Det här är min historia.
Innan jag träffade min partner så tänkte jag aldrig mig själv som mamma. Jag hade ingen som helst tanke på att bli mamma eller att längta efter det, men så träffade jag honom. Mannen med stort D. Min stora kärlek. Livet lekte, känslorna rusade i kroppen och jag visste att han var den människan jag ville dela resten av mitt liv med. Vi flyttade i hop efter ett par månader och vårat liv tillsammans kunde inte vara bättre. Tidigt i vårat förhållande visste vi att vi hade problem att bli gravid men jag ignorerade och hoppades ändå. Jag tyckte vi skulle kämpa på och jag tänkte att det kanske går, till slut. Men nej, som jag redan visste var det omöjligt. Jag minns vid ett tillfälle då hade min menstration kommit lite senare än vanligt och jag hoppades på att vara gravid och gjorde ett test. Jag tänkte att det var bäst att göra ett test i fall det hade blivit ett mirakel och det oförkomliga bara hände. Men som ni förstår så var testet negativit.
En sommarkväll var vi bortbjudna till min partners arbetarkamrat. Vi snackade hela kvällen och tog en drink eller två. I allt detta så började vi prata om våran situastion. Under den kvällen grät jag, för det var då jag förstog att det verkligen inte gick. Att jag var tvungen att möta sanningen. Det gick inte.
Innan jag träffade min partner så tänkte jag aldrig mig själv som mamma. Jag hade ingen som helst tanke på att bli mamma eller att längta efter det, men så träffade jag honom. Mannen med stort D. Min stora kärlek. Livet lekte, känslorna rusade i kroppen och jag visste att han var den människan jag ville dela resten av mitt liv med. Vi flyttade i hop efter ett par månader och vårat liv tillsammans kunde inte vara bättre. Tidigt i vårat förhållande visste vi att vi hade problem att bli gravid men jag ignorerade och hoppades ändå. Jag tyckte vi skulle kämpa på och jag tänkte att det kanske går, till slut. Men nej, som jag redan visste var det omöjligt. Jag minns vid ett tillfälle då hade min menstration kommit lite senare än vanligt och jag hoppades på att vara gravid och gjorde ett test. Jag tänkte att det var bäst att göra ett test i fall det hade blivit ett mirakel och det oförkomliga bara hände. Men som ni förstår så var testet negativit.
En sommarkväll var vi bortbjudna till min partners arbetarkamrat. Vi snackade hela kvällen och tog en drink eller två. I allt detta så började vi prata om våran situastion. Under den kvällen grät jag, för det var då jag förstog att det verkligen inte gick. Att jag var tvungen att möta sanningen. Det gick inte.
Kommentarer
Trackback
